SKÄGGDOPPING
| Namnet används första gången 1871. "Skägg-" syftar på artens karaktäristiska kindtofsar. Arten har också kallats vitstrupig dopping, stordopping och silkesand. Silkesand kallades den för att den ofta ligger liksom på sidan i vattnet och visar den sidenvita undersidan. Många trodde förr att denna utpräglade vattenfågel, som endast med största möda förmår att kravla sig upp i sitt våta bo, skulle ha det besvärligt att ta sig söderut. En del undrade om den inte simmade större delen av vägen ner till Medelhavet. Nu vet vi att den flyger hela vägen och att den dessutom är den snabbaste flygarna av simfåglarna. En gammal konservator sa en gång att av alla fåglar är skäggdoppingen den som är lättast att flå. "Man kan sparka av skinnet, utan att det skadas!" Det är oerhört segt och hållbart. Förr användes det till jaktväskor, muffar och hattar, och man har handlat med doppingskinn som med pälsskinn. Enbart från Omsk i Ryssland exporterades bortåt 100.000 skinn om året. Först när parbildningen är klar söker sig söker sig doppingarna till vassar, där bobyggandet börjar. Boet är vanligen en flotte av vass och vattenväxter, förankrad vid något vassrör, men boet kan också vila direkt på botten. De tre till sex äggen ruvas i 28 dagar. Den första kullen som läggs innan vassen vuxit upp ordentligt, faller ofta till offer för kråkor, men de ersätts snart av en ny kull. Så länge ungarna är små, bär föräldrarna dem på ryggen. Ungarna matas i omkring sex veckor och sedan de börjat söka föda själva så följer de ändå föräldrarna i ytterligare ca. sex veckor. Antalet häckande par i Sverige är tyvärr inte särskilt väl känd. Men har uppskattats till mellan 20.000 par och 50.000 par. De flesta skäggdoppingarna lämnar oss i september och november och tillbringar vintrarna i västra och sydvästra europa och Medelhavsländerna. Några övervintrar också i södra Sverige. |
Kommentarer
Trackback
